Jag trodde aldrig att jag skulle kunna älska någon annan än mig själv, jag vet att det låter som om jag är väldigt egenkär nu, men det skiter jag i. Jag älskar mig själv och det är jag stolt över, jag tycker synd om dem som inte gör det, älskar man inte sig själv så kan man inte tillåta eller tro på att någon annan gör det heller. I det här fallet gick allt alldeles för fort, vi hade bara varit tillsammans i två, tre veckor när han säger de tre små orden. Jag blev alldeles varm i hela kroppen och knoppen och innan jag riktigt hann känna efter vad jag själv kände så sa jag att jag kände likadant för honom. Efter det gick allt utför, vi flyttade ihop en dryg vecka efter kärleksförklaringen och ju mer tiden gick desto mer kände jag känslorna växa. Det tog kanske ett år för mig att erkänna för mig själv att jag verkligen kände att det var kärlek, men när det handlar om riktig, äkta kärlek så tar det inte ett år innan man känner av det. Men dum som jag var så stannade jag kvar, jag var glad över att jag hade hittat någon som ville ha mig för den jag är, tills jag upptäckte att han inte ville ha mig för den jag var utan för den jag skulle kunna bli. Gliringarna och slagorden började först med en liten pik då och då innan det eskalerade och blev helt outhärdligt för båda parter. Jag fick höra att jag var lat och otacksam, att jag minsann ska ansvara för allt då det var HAN som jobbade och INTE JAG. Jag vikarierade några månader sommaren 2007 och fick under den tiden fortsätta sköta allt, även när jag läste till undersköterska på Komvux så var det jag som väntades sköta allt. Jag drog ju ändå inte in några stora pengar så då kunde ju jag kompensera på andra sätt tyckte han, men även om jag inte fick mycket pengar när jag pluggade så förväntades jag ge honom 2/3 av mina pengar även om han tjänade tio ggr så mycket som mig. Okej, okej, jag vet att om man bor ihop så ska man ju dela ansvar och hyra och matkostnader, det har jag inga problem med alls. MEN då ser man ju helst att man har delat ansvar hemma och hjälps åt, inte att man ska behöva slava åt sin partner för att han inte ska kalla en lat. Bad jag om hjälp så fick jag höra att HAN har minsann JOBBAT hela dagen/kvällen, och JAG har BARA gått i SKOLAN och det är inte alls ansträngande. Han tänkte inte på det faktum att när han kom hem så kunde han koppla ifrån sig jobbet och ägna sig åt annat medan jag ändå behövde fortsätta plugga när jag kom hem trots mina åtta timmar om dagen i skolbänken. Resultatet blev att mina betyg blev lidande och jag fick nästan aldrig lämna in mina uppgifter i tid och hann aldrig plugga inför prov och i slutet av två terminer fick jag stressa de två sista dagarna med att göra fyra inlämningar och två prov (PER TERMIN), medan de andra inte hade något kvar att göra sedan länge. Som om inte det var nog så fick jag en knapp timme varje natt att försöka sova på då allt hushållsarbete och plugg och samtidigt försöka få åtminstone EN timmes egentid gjorde att timmarna inte räckte till. Jag märkte mer och mer ju tiden gick att allt jag hade gillat hos honom hade förblindat mig för alla hans dåliga sidor. Hans blotta åsyn gav mig en gång fjärilar i magen, efter de år vi levde ihop kände jag fjärilarna dö och ruttna inom mig, det kan inte vara ett gott tecken..? Kärleken är inte alltid vad man vill och väntar sig att den ska vara, hur mycket man än hoppas så blir det aldrig så.. To be continued, CIAO!